emmakristina

 

Jag befann mig på en balkong, utan räcke, intill något som måste varit ett rymdskepp, för jag var precis där himlen slutar. Mellan himmel och rymd i ett tyst ögonblick. Det var klarblått så långt jag kunde se ner och i vissa områden kunde jag skymta en skymning i lila och rosa där svaga små solstrålar försökte nå rymden. Jag såg upp och fann ett oändligt mörkt hav av stjärnor. Min vän och jag skulle flyga på något jag aldrig sett förut. Svävaren som såg ut som något man skrapar en trisslott med, var klart lila. När min vän svängde på svävaren reflekterades stjärnorna i den som ett blixtrande skimmer. Hon hade flygit många gånger förut och visade mig hur man spänner fast sig ordentligt. Ett svart bälte satt fast i den tunna svävaren, som för mig, var nästintill lika tunn som ett löv. Hon knäppte bältet runt min midja och förklarade att jag kunde hålla i mig i de svarta handtagen som satt längst ut på vingarna. Jag var nu både fastspänd och spänd! Hur i hela världen ska jag våga kasta mig ut från den här avstampen? Jag ställde mig upp och kände hur huvudet började gunga. Jag hade legat på rygg länge och inte sett så mycket av utsikten. När jag såg ut över himlavalvet hade solen strålar gett upp och det lilla ljus som fanns var nästan borta. Den vackra himlen var nu mörkt blå och skrämmande. - "Nu är jag rädd" sa jag. Min vän förklarade att vi är här, exakt på rätt ställe, vid exakt rätt tidpunkt för att fånga himlens vackraste sken. -"Du kan inte se det just nu", sa hon. -"men det finns där, du såg ju att det fanns där!". Jag såg på henne med ett tvekande leende och försökte se om hon ville lura mig, eller om hon bara tänkt visa upp sina flygkunskaper. Hon blinkade åt mig med ett stort leende och skrattade. Inte ett elakt skratt, utan det där hon gör när hon vet att jag är rädd men inte borde vara, samtidigt som hon visar att det är okej. En sann vän.. I hennes ögon reflekterades ljuset från stjärnorna och allt var så klart. Allt talade för att det här kommer att gå bra.

 

 

På öppet hav har vi svept fram med varsitt segel, träffats att samma stormar och isande vindar, utan satt sett oss om i vår backspegel. Vart var du när jag gick på grund? Vart var jag när du fick stiltje en stund?

Nu när vi sitter i samma båt, behövs inte längre några förlåt.

För du sitter här stadigt vid min sida och jag kan äntligen våga tro, att vi tillsammans byggt en bro, till ett land, där vilda vågor och systrars kärlek kan få ro.