emmakristina

 

På öppet hav har vi svept fram med varsitt segel, träffats att samma stormar och isande vindar, utan satt sett oss om i vår backspegel. Vart var du när jag gick på grund? Vart var jag när du fick stiltje en stund?

Nu när vi sitter i samma båt, behövs inte längre några förlåt.

För du sitter här stadigt vid min sida och jag kan äntligen våga tro, att vi tillsammans byggt en bro, till ett land, där vilda vågor och systrars kärlek kan få ro.